utdrag av intervjuet "Jeg er OK - du er OK   | mer ord

INTERVJU MED LINNEA I TELEFONHYTTEN. UTSTILLINGEN "JEG ER OK - DU ER OK" VAR MONTERT I TELEFONHYTTEN PÅ GERLESBORGSSKOLAN BOHUSLÄN I APRIL 2011. LINNEA GIKK PÅ SKOLEN SAMTIDIG MED MEG I 2010 - 2011.

A: Sånn som telefonhytten er nå: Får du noen fornemmelser når du sitter her? Hvis du kjenner etter?
L: Jag tycker att du har forstärkt väldig mycket av effekten av att det är en liten garderob. Att den känns ännu mindre. För att detta här mönstret tycker jag gör att - det inkräktar. Det kommer ju jävligt nära. Och plus att det gör något med perspektivet att det är så här mönster.
Man får väldig mycket associationer till masker, eller DNA. Eller bandmask, sån mask som finns i tarmen. Vad är det? Du vill inte säga det, kanske? (mönstret).
A: Jeg tenkte på telefontråder. Jeg gikk på nettet for å lete etter mønster og søkte på "graphic pattern". Så kom det. Det var perfekt. Akkurat noe sånt jeg hadde forestilt meg.
L: Å, vad konstigt.
A: Utenfor Uddevalla oppdaget de nå i vinter noe som heter "revens dvergbandmask".
L: Jo, usch. Ja, jag vet. (Grøsser). Ja, det är verkligen. Uff, fy. Men också alla dem bilderna på bakterier. Är inte dem där bakterier eller vita blodkroppar, eller så?
A: Skal vi se... "Vätskor. Kroppssafter". (Leser).
L: Usch!
A: "...blodet är det viktigaste".
L: Det är väl röda och vita blokroppar. Plättar, kanske. Ja, just det. Och så är det nästan som att du vill att man ska känna att det kryper under skinnet på en.
A: Hva tenker du når du ser de hjernene der?
L: Jag tänker väldig mycket på så här laboratoriegrej. att någon ska testa honom, och kolla om han är normal, och kolla efter fel. Väldigt så där undersökande, lite så där - gammaldags forskning. Jag tänker kanske inte på rasism och nazistforskare, men litet åt det hållet, kanske.
A: Et normalitetsbegrep?
L: Ja, precis. Att man ska undersöka vad som händer om man tar bort vissa delar. Jag tänker väldig mycket på... institutionalisering. Och dem här barnbilderna - dem är verkligen förskräckliga. Dem är ju så hemska. (...)

Man kan inte fatta att man har det där inuti huvudet, den där hjärnan, att det faktiskt är det som man tänker med. Att det är det som är jag.
Men jag tycker dem här bilden av barnet är läskigast, nästan. Och hur det ser så där roligt ut. Den har en sån grej på huvudet, och det ser nästan ut som ett skämt. Fast man vet att det inte är något skämt. Jag läste väldigt mycket såna böcker när jag var iten som handlade om nazismen. Det var en bok som het "Om detta må ni berätta".
A: Sånne livshistorier fra krigen?
L: Ja. Det var såna som alla kunde beställa, som barn kunde man få i 3'an eller vad det var. Och den brukade min mamma läsa för mig. Det var många barn som blev experiment... experimentbarn.
A: Var det i Tyskland dette her skjedde?
L: Ja, ja.
A: Har du lagt merke til tittelen på denne utstillingen?
L: "Jag är OK - du är OK". Ja, det känns ju ganska motsägelsesfullt når man kommer in här. Då känns det verkligen som att man kommer in i ett undersökelsesrum. Och så är det mer så: "Är du Ok - frågetecken".