Reflektioner från en norsk konststuderande i Finland
Finland är ett land som kan uppfattas lite mystiskt från utsidan. Varken i grannländerna Norge eller Sverige verkar folk ha särskilt mycket kunskap om landet. Lite pinsamt, tycker jag. För grannländerna, men även lite pinsamt för Finland själv.
En förklaring jag har fått är språket, finska. Många vet inte ens att svenska är modersmålet för en viss procent av befolkningen. Finlandssvenskar som åker till Stockholm kan få komplimang för hur "duktiga" de är till att prata svenska.
Finland är ett tvåspråkigt land. Skyltar skrivs på två språk. Det fungerar betydligt bättre än i Nord-Norge där skylt på samiska riskerar att bli pepprad med kulor.
Då tycker jag det är konstigt att det är så många TV-program på Yle, Finlands officiella tv-kanal, som bara textas på finska. Särskilt program där finska talas och som omhandlar finsk kultur. Det är inte få gånger jag har gått in på ett program med önskan om att lära mer om kultur och historia, bara för att konstatera att också det här programmet enbart var textat på det som räknas som ett av världens svåraste språk. Ett språk jag til och med försöker lära mig. Men som tar tid, särskilt om man inte går kurser.
Jag bor i Svenskfinland, och önskar också ta del av den finska kulturen. Det närmaste jag har kommit det är karaoke på Ebbas pub i Jakobstad.
Också en del finska filmer jag hittar på biblioteket är enbart textat på finska. Kaurismäki-bröderna har man inte lyckats hålla för sig själv; de har kultstatus i Norge. I övrigt får inte ens de svenskspråkiga medborgarna ta del av landets egenproducerade filmer på sitt modersmål.
Finland är det landet i Norden med lägsta talet invandrare. Jag har också fått höra att finländare helst håller sig till familjen och de man är uppvuxen med. Folk pratar ogärna om känslor, och ett leende sparas som oftast till efter en har börjat prata. Inte som en vänlig hälsning när man möter någon, så man gärna bruker göra i Norge.
Den största utmaningen jag har när jag kommer tillbaka till Finland är att vänja mig vid att inte le till okända folk. Det kan på ett sätt vara en lättnad att spara energi. Samtidigt är det alltid en stor övergång att vänja sig vid att folk är så mycket mera inåtriktade.
Jag undrar om Finland hellre skulle förbli en välbevarad hemlighet? Har man som mål att så få människor som möjligt ska få lära känna landet? Beror det på rädsla för att väcka den ryska björnen? Ett försök på att göra sig osynlig och tyst så ingen märker att landet finns. Eller nationalism. En ovilja mot att dela, och rädsla för att någon ska komma och förstöra den fantastiska kulturen som är överlägsen allt och alla. Om en kultur är så oöverträffad borde man inte ha något att frukta från andra kulturer.
Eller ett mindrevärdskomplex inför det suveräna Sverige, som en gärna blint skulle vilja kopiera. I alla fall här i Svenskfinland.
Jag tror det är en kombination av alla de här faktorerna.
De som inte vill dela med sig av sin egen kultur kan lika gott stanna kvar i de finska skogarna. Där kan man vara nästan hundra procent säker på att inte råka på någon eller något. Bortsätt från en och annan rysk björn, då. Och snö inne.