- Se vad som händer!

EXAMENSARBETE
Författare: Anne Louise Stangeland
Utbildningsprogram och ort: Bildkonst, Jakobstad
Inriktningsalternativ/Fördjupning: Bildkonst
Handledare: Robert Back, Ingela Bodbacka-Rak, Albert Braun, Göran Torrkulla

Titel: - Se vad som händer! Varandet, görandet, och min resa till Finland ___________________________________________________________________________

Datum: 12.04.2016 Sidantal: 28 ___________________________________________________________________________

Abstrakt
Jag berättar om mina erfarenheter med görandet, med speciell vikt på det konstnärliga skapandet. Det innebär en ambivalens, och uppgör med tema som prestation och auktoriteter. Jag använder citat från olika konstnärer plus mina egna skönlitterära korttexter. Inledningen och del ett är en berättelse om min resa till vidare konststudier och Finland. Del två handlar om olika teman, material och tekniker. Del tre innehåller två projektbeskrivningar och en idéskiss. Alltså personliga erfarenheter, tankar och konstnärligt skapande. Det har varit en frigörande och upplyftande process att skriva den här texten. Jag har hittat ett essäistiskt, flytande språk som jag har önskat för att berätta min historia och behandla temat konst, utan att förklara. Det har också gett mig ett mera positivt perspektiv på mina erfarenheter, görandet och varandet.

___________________________________________________________________________

Språk: Svenska Nyckelord: Görandet, varandet, resa, Finland, tvärkonstnärligt ___________________________________________________________________________

BACHELOR’S THESIS
Author: Anne Louise Stangeland
Degree Programme: Fine arts, Jakobstad
Specialization: Fine arts, Jakobstad
Supervisors: Robert Back, Ingela Bodbacka-Rak, Albert Braun, Göran Torrkulla

Title: - See what happens! The being, the doing, and my journey to Finland ___________________________________________________________________________

Date: 12.04.2016 Number of pages: 28 ___________________________________________________________________________

Abstract
In the text I am telling about my experiences with doing, with special weight on artistic creativity. It indicates an ambivalence, and a negotiation with subjects like performance and authorities. I apply quotes from different artists in addition to my own fictional texts. The introduction and part one involves a story about my journey to further art studies and Finland. Part two concerns material, technique and subject. Part three contains two project descriptions and an idea sketch. In other words: Personal experiences, thoughts and creativity. It has been a liberating and uplifting process to write this text. I have found an essayistic, fluent language that I have yearned for to tell my story and treat the topic art, without explaining. It has also given me a more positive perspective on my experiences, doing and being.

___________________________________________________________________________

Language: English Key words: Being, doing, journey, Finland, interdisciplinary art ___________________________________________________________________________

OPINNÄYTETYÖ
Tekijä: Anne Louise Stangeland
Koulutusohjelma ja paikkakunta: Kuvataide, Pietarsaari
Suuntautumisvaihtoehto/Syventävät opinnot: Kuvataide
Ohjaajat: Robert Back, Ingela Bodbacka-Rak, Albert Braun, Göran Torkulla

Nimike: - Katso mitä tapahtuu! Oleminen, tekeminen ja matkani Suomeen

_____________________________________________________________________________________________________

Päivämäärä: 12.04.16 Sivumäärä: 28
_____________________________________________________________________________________________________

Tiivistelmä

Kerron tekemiseni kokemuksista painottaen erityisesti taiteellista luomista. Tämä on kaksiarvoista, selvitän teemoja kuten suorittaminen ja auktoriteetti. Käytän eri taiteilijoiden lainauksia sekä omia kaunokirjallisia lyhyttekstejäni. Esipuhe ja osa yksi on kertomus matkastani jatkokuvataideopintoihin ja Suomeen. Osa kaksi kertoo eri teemoista, materiaaleista ja tekniikoista. Osa kolme sisältää kaksi projektikuvausta ja yhden idealuonnoksen. Siis omakohtaisia kokemuksia, ajatuksia ja taiteellista luomista. Tämän tekstin kirjoittaminen on ollut vapauttava ja kohottava prosessi. Olen löytänyt toivomani esseemuotoisen, sujuvan kielen kertoakseni historiani ja käsitelläkseni taideteemaa selittämättä. Tämä on myös antanut minulle positiivisemman näkökulman kokemuksestani, tekemisistäni ja olemisestani.

_____________________________________________________________________________________________________

Kieli: Ruotsi Avainsanat: Tekeminen, oleminen, matka, Suomi, taideidenvälisyys _____________________________________________________________________________________________________

- Se vad som händer!
Varandet, görandet, och min resa till Finland
Anne Louise Stangeland, YH Novia, Bildkonst

Inledning:

Denna text är ett collage, och den är uppbygd av tre delar. Första delen handlar om min väg till Finland och fortsatta studier inom konst. I den andra delen ger jag en översikt av mina konstnärliga uttryck i förhållande till teknik, material och tema. Den tredje delen innehåller närmare beskrivningar av några av mina projekt.

Texten och mitt arbetssätt är inspirerad av något jag fick höra då jag var elev vid Gerlesborgsskolan Bohuslän, Sverige: "Vad händer om jag gör så här?" Och uppföljaren från samma plats: "Se vad som händer!". (Eventuellt den lite torrare: "Det händer något"). En annan viktig förmulering har jag från en resa till USA på slutet av 1980-talet och en jättestor Nike-reklam på ett höghus: "Just do it!". Min familj och jag bodde i 1981 i London, och jag bevittnade punkperioden. DIY - do it yourself-attityden från punken - är något som har hjälpt mig att våga. Som jag brukar tänka: Det är aldrig för sent för ett gott, gammaldags ungdomsuppror.

Med det här igångsparket säger det sig väl själv att det här inte är en vetenskaplig text. Eller kanske det inte är så självklart. Jag har i alla fall bedrivit vad en kan kalla "subjektiv forskning" i "långsamhetens laboratorium" (Jaana Erkkilä).

Då jag växte upp hade jag inte någon stor dröm om ett vanligt jobb. Jag kommer inte från någon arbetarfamilj. I motsats till många konststuderande och vänsterradikaler skryter jag inte med att jag kommer från arbetarklassen (oavsett om det stämmer eller inte) för att få den rätta politiska legitimiteten. Vartefter kändes det mera som att växa upp i ett aristokrati, en på ytan skyddad borgerlig tillvaro, en fasadvärld där ingen visste vad som hände på insidan. Där man kan komma undan med det som kanske lättare upptäcks om man lever under enklare villkor. På det yttra planet lever man ett stabilt liv, med struktur och materiell trygghet. Desto svårare blir det att upptäcka någon form för bristande omvård eller andra problem man kan växa upp med.

Socialpsykologiska och hälsomässiga problem existerar i alla samhällsklasser. Men några är bättre på att dölja problemen. På det viset tror jag ett barn i en så kallad resursstark familj kan vara extra utsatt. Det ger en overklighetskänsla. Jag har båda drömt mig bort och längtat efter verkligheten. Det att bo i ett land som Norge har gett något av den samma känslan, och varit en drivkraft för att komma ut i den verkliga världen. Man kan få en vakumkänsla. Inte så lätt att uppskatta det man har om man inte känner alternativet.

denne dagen som en bare griper fatt i
denne dagen som nøler
denne deprimerte dagen
denne alt annet enn deprimert-dagen
denne sitter-på-terrassen-og-vinden-blåser-en-inn-i-huset-dagen denne dagen
og alle andre dager

Samtidigt var jag barn på -70-talet med föräldrar födda innan andra världskriget. Vid den tiden togs inte materiella förmåner som någon självklarhet. En trygg ekonomi bygdes upp genom att spara pengar. Då jag var liten levde vi mycket sparsamt. Vi barn blev inte bortskämda på det viset, och tjatade inte om att få båda det ena eller andra. Jag ärvde de flesta kläderna från min storebror, vilket inte alltid var lika roligt. Min absoluta gräns gick vid underkläder. Och som tre-fyra-åring fick jag stöd från min dagmamma för att det var jag som skulle bestämma vilken klänning jag skulle ha på mig. Rosa var min favoritfärg. Låt mig understryka att det här var på mitten av -70-talet, länge innan pastellfärger dominerade modet och alla pojkar och flickor för allvar delades in i två läger - det rosa och det blå. (Vart tog jämställdheten vägen?? Bakåt i vissa fall).

Det var också naturligt att spara och reparera saker, och därmed lära sig olika hantverk. Jag är tacksam för att jag ser värdet i att återanvända, vilket igen har blivit synnerligen aktuellt i ett ekoperspektiv. Vi fick också mycket frihet då vi bodde med skogen som närmaste granne, och barnen sprang närmast fritt runt utan vare sig gps- eller mobilövervakning. Jag var väldigt stolt över att ha en stenröse utanför huset, - en lämning från istiden.

genomgångsmelodi

min favoritlåt
vill jag inte avslöja
den får ingen
veta om
den har inget ljud
ingen text
ingen röst

den har en melodi
som sjunger
genom kroppen
hela livet

Jag har tänkt på mig själv som lat. Min bror och jag konkurrerade då vi var små om vem som gjorde så litet som möjligt i huset. Att hjälpa till kändes som ett nederlag. Att man underkastade sig, och förlorade en kamp. Om jag gjorde något, gjorde jag mer än min bror, och då hade han vunnit. Så det handlade om att stå emot. Rena kvinnokampen, med andra ord. Flickor skulle ju inte göra mera än pojkarna. Jag var yngst, och det kunde ha sina fördelar. Till exempel den gången jag slapp att såga timmerstockar eftersom min mor tyckte det kunde vara farligt. Just i det fallet protesterade jag inte.

Om barn skall lära att hjälpa till i huset handlar det nog mycket om att hushållsarbetet blir något trevligt som man kan göra tillsammans. Där barnen känner att de kan vara till nytta och glädje redan i en tidig ålder, i stället för att det blir en plikt och ett slit. Jag tror inte barn lider av att få några uppgifter från att de är ganska små. Men då måste de också ha en viss frihet till att göra det på sitt sätt. Just som katten tycker ofta barn om att vara med där det händer något. Där ligger många möjligheter för lärande, om bara de vuxna har tid. Det kan en få mycket igen för senare, i stället för att hindra barnen från att delta, och så tjata på dem senare.

Modellen för jämställdhet där båda föräldrar ska jobba hundra procent, och kvinnan skall prestera maximalt som mor, partner, väninna, i arbetslivet och på sociala medier har jag liten tro på. Sådana perfektionistiska ideal borde man ta en snarlig uppgörelse med, och sluta hetsa hemmafrun. Då får en hellre fördela arbetsuppgifterna och sänka levnadsstandarden lite framför att leva på ett sätt som går ut över barnen. Det är inte så att det som är bra för föräldrarna automatiskt är det bästa för barnen, även om man gärna vill lindra sitt dåliga samvete med att tro det.

Jag ger inte mycket för politiska utspel där man säger att alla skall leva på det här sättet därför att det är det bästa för alla. Det som är bäst för kvinnan och jämställdheten är automatiskt det bästa för barnet. De som tycker att kvinnan inte får ta abort i just den veckan är omoraliska (även om man är eniga om att gränsen måste gå någonstans). Då får en nog tänka lite längre. Om man inte har tid att ha barn är det heller inte någon anledning för att planera att få dem. Ett barn är inte en accessoir, lika litet som en väskhund. Att skaffa barn är bland de största ansvaren en kan ta på sig.

Det här skriver jag med tanke på välfärdssamhällen som Norge, och ideal och normer som kan råda. Så klart lever många människor under olika livsförhållanden, och försöker göra det bästa ut av situationen.

Då jag växte upp kände jag inte något press på vad jag skulle "bli". (Bortsätt från att vuxna brukade fråga vad man skulle bli när man blev stor. Vilket jag kunde tycka var en lite konstig fråga eftersom jag redan var något, - den jag var). Samtidigt har det alltid legat i luften att man självklart skulle ta någon sorts högre utbildning. En gång då jag var fem år satt jag i en roddbåt och sade till min mor att jag ville bli konstnär eller författare. Jag ville skriva böcker och illustrera dem själv. De vuxna sa att vuxenböcker inte brukade ha illustrationer. Från det föddes idéen om att skriva "barnböcker" för vuxna. Eller böcker oberoende av ålder.

Jag accepterade aldrig helt att en bok behövde åldersbegränsning. I en kritik av en barnbok nyss hävdade skribenten att ålderskategorier för böcker är gammaldags. Jag har heller aldrig accepterat fullt ut att man behöver välja én uttrycksform/ konstform, även om jag brottades med tanken då jag var yngre. Jag har väl alltid tänkt tvärkonstnärligt. Nu är det vanligare att tänka så. Det gav mig tvivel jag kunde varit förutan, men jag gav mig inte. Som vuxen bör man vara försiktig med att ge barn en för begränsad beskrivning av verkligheten. Man kan säga något om hur det kan vara, men världen ändrar sig ständigt, och man ska akta sig för att motarbeta hopp och drömmar.

Jag har drömt om ett flertal kreative yrken. Det kan ha varit yrken som arkitekt, inredningsarkitekt, illustratör, klassisk musiker (till exempel cellist), klassisk ballettdansare och skådespelare. Jag har tänkt på de flesta alternativen. Min grandonkel och -tant tyckte jag kunde bli modedesigner, men det var nog mest för skojs skull för min del. Av relaterade yrken har jag sett för mig att jobba i något förlag (kopplat till att vara författare), eller bibliotekarie (litteratur, system, kundbemötande, förmedling).

Men jag har också drömt om enklare jobb. Jag ville stå i korvkiosk. Den äldsta flickan till min fars jaktkompis jobbade i kiosk på fritiden, och jag såg (bokstavligen) upp till henne. Jag var där tillsammans med min far och bror. Det var snö i mitt fina barndomsland, och god stämning runt kiosken. Och "pølse med lompe" (korv med potatistunnbröd) var gott. Lompe var typisk för den delen av landet var vi bodde då. Senare fick jag pröva själv att stå i korvkiosk då vi skulle talkojobba (talko = dugnad på norska) för min brors ishockeylag. Det var roligt.

Det var mycket prat om vad man ville bli då en gick i grundskolan. Det var en fråga som ofta ingick i kompisböckerna. Jag kunde tänka mig att bli polis eller brandman. Det lät spännande. Många av flickorna sa att de ville "jobba med människor" (jag undrade på vad det betydde), eftersom de i alla fall inte ville sitta på kontor. Då har jag tänkt att det är just det jag vill: Sitta på kontor och lyfta papper. Få tid till att fördjupa mig, gärna bedriva forskning.

Sedan jag läste en cool novell av den norska författaren Ingvar Ambjørnsen har det att köra truck verkat lockande, vilket det fortfarande gör. Jag tycker det kompletterar ett metallcertifikat som jag har fått i samband med studierna. I yngre dagar var grävmaskin spännande, båda de man kunde stanna upp och titta på, och de som fick plats i sandlådan. Traktor verkar också roligt att köra. Crosscykling i terräng är något jag kunde tänka mig. När det kommer till fordon är det många roliga att hitta, båda med och utan motor. Trehjulingar, vanliga cyklar i olika modeller och åldrar, sparkcyklar för båda barn och vuxna, segway, skateboard och så vidare. Värt en fotoserie på samma sätt som trädkojor eller andra småhus.